IMG_0432.jpg
Carl Gustaf m/45B

Carl Gustaf m/45, Swedish K eller ärtbössan. Kärt barn har många namn. Kulsprutepistol Carl Gustaf modell 45 har lämnat en stor del hatkärlek hos de som sprang runt i skogen som finniga osäkra tonåringar, min far inkluderad, under sin värnplikt från slutet på andra världskriget till en bit in på 90-talet samt hemvärnsfolk ända tills 2007. Även om designen är relativt föråldrad klamrade m/45 sig fast i de svenska förbanden och skyttebloggen fick tag på en m/45B som vi bara var tvungna att utvärdera.

Designad 1944 av Carl-Gustaf Gevärsfaktori i Eskilstuna på beställning av svenska Försvarsmakten efter att de själva ville ha en kulsprutepistol då Mausergevären svenska försvaret använde skjuter jättelångt och pistol m/07 (Browning M1903) sköt relativt kort. En vapenplattform behövde fylla utrymmet mellan dessa då detta var tiden innan automatkarbinen med ett fåtal undantag. Ett helt gäng kulsprutepistoler togs in från utlandet och producerades på licens, men till slut ville Sverige ha sin egna lilla kpist. Efter att ha spanat in tyska MP40, sovjetiska PPSH-41 och den brittiska Sten fick Carl Gustaf Gevärsfaktori i Eskilstuna och Husqvarna vapenfabrik uppdraget att komma upp med en design.

 

Carl Gustaf Gevärsfaktori kom med den bästa lösningen och resultatet blev en stålkonstruktion med fokus på användbarhet och tillförlitlighet. Förutom att den höll sig kvar i 60 år hos försvaret har den även haft en karriär hos amerikanska specialförband och det tokhemliga MACV-SOG. ”The Swedish-K” användes med framgång i Vietnam där den till skillnad från de tidiga M16 faktiskt fungerade, även under mycket dåliga förhållanden.

IMG_0348.jpg
Att hålla

Första gången jag såg en m/45B på riktigt var faktiskt under detta test. Min tid i försvaret var något år efter att den fasats ut ur hemvärnet och när jag nu konfronterades med den var mitt första intryck att det såg ut som något man hittar i en värld där kärnvapenkriget brutit ut och någon har konstruerat ett egendesignat vapen med hjälp av några stålrör. Även om det är delvis rätt så försvann den känslan när jag plockade upp den eftersom vikten var mycket högre än vad jag väntat mig. Det är en riktigt rejäl pjäs med sina nästan fyra kilo och det slog mig att jag har skjutit 18” AR-15 som väger mindre och detta är en rätt liten rörkonstruktion med lite grön lack.

 

Med tanke på sin oerhört enkla och grova design kändes den däremot förvånansvärt stabil och solid. Vid anläggning märkte jag även att ergonomin hos skjutvapen har utvecklats rätt mycket under de senaste sjuttio åren. Handtaget i trä är rakt, kantigt och rätt obekvämt, i alla fall för mina händer. Axelstödet är inget ”Magpul-super-ergonomic-rifle-smoothness-2000” utan är till synes ett metallrör som är böjt i formen av ett ”U” och sedan är fäst på kolven. Enkelt och inte jätteergonomiskt men onekligen väl fungerande. Vi fick stränga order att inte hålla om magasinet under eldgivning då det kan leda till eldavbrott, men jag tycker att det kändes mer naturligt att hålla längre fram mellan magasinet och pipan, till forumskyttarnas hurrarop.

IMG_0445.jpg

Inget ergonomiskt mästervärk direkt.

Tekniskt

Kpist M/45 använder sig av principen ”tungt slutstycke”. Det vill säga att det är så mekaniskt enkelt att en kulspetspenna ser ut att vara en kärnreaktor. Du har ett öppet slutstycke som skickas fram, plockar med en patron från magasinet upp i patronläget och det fasta slagstiftet längst ut på slutstycket antänder tändhatten. Eftersom slutstycket är så pass tungt så orkar inte rekylkraften trycka bak det förrän kulan har lämnat pipan. Genialt och enkelt.

IMG_0351_edited.jpg

M/45B redo att avfyra från sitt öppna slutstycke

IMG_0443.jpg

Manöverhandtaget i säkert läge

Vapnet kan bara skjuta automateld, det vill säga att den har ingen inställning för patronvis eld vilket är spännande ur säkerhetssynpunkt. Ska du skjuta ett skott i taget får du vara snabb och lätta på avtryckaren innan slutstycket är på väg fram igen. Säkringen appliceras genom att haka upp slutstycket i en liten skena på manteln eller trycka in manöverhandtaget när slutstycket är stängt. Annars är det avtryckarfingret som är din säkring. 

Magasinet rymmer 36 patroner och räknas till ett av världshistoriens bästa genom tiderna. Detta är tack vare sin oerhörda förmåga att mata fram patroner även om den är dränkt i lera, snö, sand eller vad det nu är som finns på den plats du just tappat det. Tittar man ovanifrån smalnar främre delen av magasinet från det bakre och detta gör att patronerna får mer plats och i sin tur enklare att matas fram, även med skräp i magasinet, vilket såklart uppskattades av de som satsade sina liv på att vapnet fungerade i djungeln. 

IMG_0442.jpg
IMG_0355.jpg
Att skjuta

För att förbereda m/45 för avfyrning är nästan skrattretande enkelt. I med magasinet och dra bak manöverhandtaget för att spänna upp mekanismen. Inga säkringar eller eldväljare att tänka på. Avtryckaren var inte superkrisp, men förvånansvärt tydlig och skottet brann av när jag förväntade mig. Vid avfyrning blir det en kort men märkbar fördröjning när det massiva slutstycket ska skjutas fram av rekylfjädern och det känns verkligen när slutstycket arbetar med tydliga "klick-klunk". Allt detta gör att när slutstycket slår i patronloppet så trycks pipan ner precis innan skottet går av, vilket fick min träffbild att bli lite låg innan jag vande mig vid vapnets rörelser. Detta var ingenting jag kände av en PPSH-41 som jag provade för ett tag sedan. Även om den använder sig av samma princip med öppet, tungt slutstycke.

Här syns tydligt tidsfördröjingen vid avfyrning, samt hur mycket det rör sig bara på grund av slutstyckets vikt.

Jag blev lite orolig när jag gjorde min research med att det skulle vara svårt att skjuta patronvis eld med m/45. Givetvis klarade vår eminente tame operatör detta utan problem. Tack vare den relativt låga eldhastigheten på 600 skott per minut var det inte faktiskt inte så svårt, ens för mig, att hinna släppa avtryckaren innan slutstycket återvände till utgångsläget. Rekylen är knappt märkbar tack vare den höga vikten vilket gör den oerhört lätt att skjuta men rätt tam. Tack vare att m/45 rör sig så mycket av själva slutstycket är det svårt att skjuta snabba efterföljande skott på längre håll, så min outbildade och oerfarna slutsats är att den bör användas på kortare avstånd, även om siktet kan ställas in på 100/200/300 meter. Missförstå mig rätt, m/45 är ytterst intressant ur ett tekniskt och historiskt perspektiv, men det finns mer adrenalinframkallande bössor att skjuta. 

Som sportskyttebössa är det definitivt en konst att skjuta med m/45B, speciellt på längre avstånd. En färdighet jag själv tyvärr inte har, eller fick under en dag med den gröna kpisten.

Lättskjuten och tillförlitlig.

Sammanfattning

 

Det märks tydligt att Carl Gustaf m/45 är konstruerad för absolut och total enkelhet. Tanken var ändå i grunden att massor med smådisträa finniga tonåringar skulle stå emot de anstormande sovjetiska infarterihorderna vid en eventuell invasion.

Även om den inte är pulshöjande kul att skjuta med och att den är rätt obekväm är det riktigt roligt att den finns kvar inom sportskyttet. Vi på skyttebloggen tycker att mer gamla militärvapen ska in i sportskytte. M1 Garand inom IPSC någon?

M/45 produceras inte sedan länge och att få licens på en är i dagsläget mycket svårt och vi hade turen att få tag på ett klubbvapen, vilket vi är oerhört tacksamma för. 

Ammunitionen som vi använde var GECO 9x19 Luger 124 grain FMJ

IMG_0423.jpg