Grand Power Stribog SP9A3
Ett företag som är beläget i mitten av Slovakien i en stad jag helst inte ens ska försöka uttala finner vi företaget Grand Power. Företaget i sig är egentligen ganska nytt i skyttevärlden men har en hel del produkter på marknaden och har senaste åren börjat synas mer och mer på skyttetävlingar världen över.
Vi tittade tidigare in en av deras Compactpistoler vid namn Q1, som vi blev väldigt imponerade av. Med sitt pris, mekanism, ergonomi och användarvänlighet var den ett trevligt tillskott i Glock-träsket av polymerpistoler.
När vi lämnade tillbaka Q1-pistolen hos Stjernelunds Custom Rifles i Enköping frågade de ifall vi inte ville kolla in Grand Powers PCC också. Eftersom vi numera har möjlighet till det kunde jag inte riktigt tacka nej. Vi kom överens om att vi skulle hämta upp den några veckor senare för en utvärdering.
Dagen kom, pappersarbete utfördes och skyfflades undan. Geväret hämtades upp och vi gav oss i väg till skjutbanan med höga förväntningar. Min egen erfarenhet av PCC är egentligen rätt liten och innefattar några skott med en MP5, en Kriss Vector, en SIG MPX samt en PPSH-41 från 1944. Så även om jag inte är direkt erfaren i PCC-världen ska det bli spännande att dela med mig av mina erfarenheter.
Den Grand Power SP9A3 vi fick utvärdera var en 9x19 PCC med en piplängd på 8”. Den finns även i 16” för de som vill ha en på IPSC samt 13,5”, 10” och 5,5” för den som verkligen vill riskera att skjuta av fingrarna. Vi har även utrustat den med ett uråldrigt EOtech 553 vi köpte på en mässa för 12 år sedan. Vi lirade rätt mycket Call of Duty och airsoft på den tiden. För att hjälpa till att hålla händerna i styr har vi även ett Magpul MOE-grepp på den främre railen.
Att hålla
Ergonomiskt är det exemplariskt, i alla fall om jag ska jämföra med de tidigare PCC-gevär jag testat. En MP5 känns numera rätt förlegad och jag har aldrig riktigt lärt mig att skjuta med den ordentligt. Värt att nämna är att jag endast skjutit med den skjutbara kolven och inte med den fasta som antagligen känns bättre, samt att jag absolut inte ser snett på MP5an. det är en av mina all time favourites som jag någon gång måste äga.
Den Sovjetiska PPSH-41 är inte heller den ett ergonomiskt mästerverk så om jag jämför med dem är Stribogen fantastiskt trevlig att hålla i. Även om jag jämför med lite mer moderna skapelser som Kriss Vectorn och SIG MPX är Stribogen definitivt hög upp på ergonomi-skalan.
Stribogen är enkel att få upp korrekt mot axeln och en ordentlig siktbild i rödpunktsiktet. De medföljande fällbara järnsiktena är helt ok utan att vara extraordinära. Det främre kornet är en rätt stor vit prick som täcker det svarta området på en precisionstavla för pistol på 25 meter, så inget finlir där. Däremot funkar de utmärkt för IPSC, även om jag har lite svårt att få upp geväret tillräckligt, utan jag får ta ner huvudet i stället och det är lite obekvämt. Ett rödpunktsikte, eller lite mer skjutvana med löser dessa problem.
​
​
Den fällbara kolven är lagom stor och lång. Även om kinden inte har kontakt med kolven är det inga problem att kontrollera geväret då 9x19 i ett gevär inte direkt är något som ger dig blåmärken på axeln och kräver så mycket kontaktyta som möjligt. Främre greppet är skönt att hålla runt även utan det greppet vi hade monterat, mycket tack vare det välplacerade manöverhandtaget. Handtaget i sig rör sig inte under eldgivning utan funkar utmärkt som tumstöd. Givetvis går det att byta sida på det för er som är vänsterskyttar. Som tidigare nämnt går det att fälla in kolven och Stribogen blir då pytteliten och kan med lätthet tas med till banan i en vanlig ryggsäck. Smidigt!
​
Ergonomiskt passar Stribogen utmärkt och tack vare sin låga vikt på strax över 2kg oladdad är den frustrerande lätt att manövrera runt hörn och över hinder. Givetvis hjälper även den korta pipan till vid lite mer trånga stationer.
Tekniskt
I tidigare generationer använde Grand Power direktverkande rekylmekanism. Alltså att slutstycket skjuts bakåt av endast rekylkraften från avfyrningen. En mekaniskt enkel mekanism som oftast är krångelfri.
I SP9A3 har geväret en lite egendesignad version av låsrullemekanismen som Heckler & Koch använder i ett flertal av sina klassiska designer så som MP5 och G3. Tack vare en låsmekanism i slutstycket är det en liten fördröjning från att man avfyrar till att slutstycket skjuts bakåt. Detta ger ofta en lite mjukare rekyl, och ett mer pricksäkert gevär, då kulan hunnit lämna pipan innan slutstycket börjar röra sig. Det är dock rätt skitigt, då överblivna krutgaser skickas tillbaka till slutstycket. AK4-skyttar kommer förstå vad jag menar.
Att plocka isär den är nästan oroväckande enkelt. Den har två sprintar så som en AR15 och den bakre dras ut till sitt yttre läge, tänk på att du inte behöver dra ut den helt så du har den i handen, du kan nu vika upp överbeslaget. Näst på tur står kolven, den trycker du neråt tills den lossnar och dra ut den. Nu kan du dra ut slutstycket där kolven satt. En varm rekommendation är att hålla vapnet upp och ner när du drar ut slutstycket, då den lilla sprinten i slutstycket kan falla ut ifall mekanismen är ren och väloljad. Jag talar från egen erfarenhet.
De interna delarna i sig är av god kvalitet och allt sitter ihop med förargelseväckande precision och tittar du ner i avtryckarmekanismen känner en AR-mekaniker igen sig rätt ordentligt. Nu är jag själv inte vapentekniker, men allt liknar mekanismen i AR-15. Värt att nämna är att ett litet utrymme bakom avtryckarmekanismen kan vara ett tillhåll för tomhylsor ifall du får eldabrott och riktar geväret uppåt och en eventuell hylsa trillar bakåt i mekanismen. Detta gör att Stribogen måste tas isär för att lösa problemet. Vi råkade inte ut för det under våra tester, men under min research fick jag reda på att det har hänt så jag tycker det är värt att nämna.
Slutstycket är en trevlig liten metallklump som är en underbar design av enkelhet och funktion. Ovanpå själva delen som slagstiftet sitter i finns en liten mekanism i form av ett litet metallblock och en sprint som tillsammans låser och låser upp slutstycket under avfyrning. När avfyrning sker är mekanismen låst. Den expanderande krutgasen skickar ut kulan ur loppet och samtidigt verkar rekylkraften på den lilla sprinten som trycks uppåt som i sin tur gör att metallblocket trycks in och låser upp mekanismen. När mekanismen är upplåst, fortsätter hela slutstycket bakåt och laddar om. När det gått hela vägen bak, verkar kraften från rekylfjädern på slutstycket och det skjuts framåt igen och tar med en patron från magasinet. En enkel och tillförlitlig, men lite smutsig mekanism.
Mekanismen i all sin enkelhet.
​
​
Kaliber
​
Piplängd
​
Längd
​
Bredd
​
Höjd (Utan rödpunktsikte och magasin)
​
Avtryckarvikt från fabrik
​
Vikt med tomt magasin
Grand Power Stribog SP9A3
​
9x19 Luger
​
203 mm
​
711 mm
​
57 mm
​
200 mm
​
2.7 kg
​
2.46 kg
Att skjuta
​
Mantelrörelsen är len och lätt att genomföra och manöverhandtaget fjädrar tillbaka och stannar sedan där, det rör sig inte under avfyrning. Jag själv brukar öppna mekanismen och haka upp den innan jag sätter i magasinet som sätter sig tryggt och sitter inte löst. Tryck ner upphakaren(?) och slutstycket åker fram med ett förtroendeväckande ”klick”. Höj upp geväret i anläggning och klicka av den lättillgängliga och lättmanövrerade säkringen.
Avtryckaren är rak, distinkt och fantastiskt trevlig. I alla fall om jag ska jämföra med de få PCC jag har hanterat än så länge. Det är inget upptag över huvud taget och det följs av ett kort eftersläp på någon millimeter till ännu en vägg där skottet brinner av vid drygt 2,4kg. När själva skottet drar i väg är rekylen lätt, mjuk, men ändå rapp. Kan ha att göra med det relativt lätta slutstycket som gör att den rekylerar snabbt samt att låsrullemekanismen gör den ganska mjuk. Givetvis har den väl tilltagna mynnigsbromsen en del i det hela som skickar krutgaser snett bakåt och negerar lite av rekylen.
När jag sprang vår egenbyggda IPSC-station rungade det högt från stålmålsträffar och snabba dubbelskott. Stribogen är oerhört enkel att skjuta på alla avstånd, stillastående eller under rörelse. Första gången jag sköt stationen blev jag lite förvånad att jag träffade stålmålen under rörelse på första försöket och de efterföljande bitarna av manövrering runt väggar och hinder var inget märkvärdigt tack vare den korta pipan. På de filmade bitarna av testet syns det tydligt att jag överkompenserar för pipans längd tack vare min tidigare erfarenhet med 16”-gevär som oftast är praxis på IPSC-träningar.
Även de andra i testlaget utan PCC-erfarenhet alls förde runt Stribogen med bravur och vi kan inte bortse från hur bra den är även för nybörjare.
Sammanfattning
Vi fortsätter förvånas över kvaliteten och användarbarheten från Slovakiska Grand Power. De har verkligen designat väl fungerande sportskyttevapen till ett exceptionellt förmånligt pris. De problem som Stribogen hade i sina första generationer är som bortblåsta och vi hade inte något krångel över huvud taget med matning eller avfyrning. Nu har vi i och för sig inte skjutit tusentals skott för att verkligen testa tillförlitligheten men det som vi nämnde högre upp gällande eventuell hylsa som ramlar bakom mekanismen verkar den onekligen oerhört tillförlitlig.
​
Efter att ha pratat lite med några som brukar den mer än vad vi testade den har de fortfarande lite problem med hållbarhet på magasin, men för mig är det ändå ingen dealbreaker. Jag gillade den så pass mycket.
Stribogen är definitivt något ni ska kolla in ifall ni är lite nya och letar efter en kompetent PCC. Även om det verkar som att det vara ett ”budgetvapen” finns det ingenting i den som är speciellt budget.
​
Oändligt tack till Stjernelund Custom Rifles i Enköping som lånade ut den till oss.
​
Ammunitionen som vi använde var GECO 9x19 Luger 124 grain FMJ.
​
Du kan givetvis även se vårt youtubetest på vår kanal.
