Mauser Luger P-08

Om du någon gång sett en film från andra världskriget är det alltid en pistol som figurerar i antagonistens eller ondingens händer. En till synes vacker, men ondskefull pistol. Luger P-08 har för all tid och evighet förknippats med centraleuropéer som bar snygga uniformer och stred för helt fel sak.

Vad många inte är medvetna om är tiden innan andra världskriget och hur den revolutionerade skyttevärlden med sin tyska precision, design och maniska jakt på perfektion.

1893 var jakten på den perfekta semi-automatiska pistolen i full gång, och det dök upp en drös med obskyra mer eller mindre fungerande produkter från en uppsjö av olika tillverkare. Alla ville få till den design som införlivades i en armé först.

Vår historia börjar med en tysk vid namn Hugo Borchardt. Han var ytterst berest i vapenvärlden och hade jobbat hos Winchester, Sharps och ett flertal olika andra tillverkare världen över. Han var en ihärdig, men tjurskallig vapendesigner som visste vad han ville.

Herr. Borchardt, som 1893 arbetade för berlinbaserade Ludwig Löwe, som senare döptes om till Deutsche Waffen und Munitionsfabriken (i resten av artikeln kallad DWM). Designade en ny patron med det relativt nya rökfria krutet i syfte att ha den i en pistol och döpte den efter sig själv. Patronen fick namnet 7,65x25 Borchardt.

Hugo Borchardt

Nu är det faktiskt lite oklart vem det faktiskt var som designade patronen, Hugo, eller hans karismatiske medhjälpare från Världens bästa dubbelmonarki Österrike-Ungern, Georg Luger.

När Borchardt satt i sin verkstad med den nydesignade patronen kom han till insikten att han behövde en pistol att avfyra den med också. Enligt legenden blev han inspirerad av mekanismen i Maxim-kulsprutan och efter ett tag av fipplande var världens första massproducerade semi-automatiska pistol född. C-93 Borchardt.

Sett ur ett modernt perspektiv kan den se lite klumpig ut med sin rekylmekanism i klumpen baktill samt med sitt grepp på nästan 90 grader. Vi måste såklart ha i åtanke att man inte riktigt visste hur en semi-automatisk pistol skulle se ut ännu.

I förhoppning om ett militärkontrakt producerades faktiskt 3’100 exemplar av C93-pistolen av DWM och Georg Luger sattes på att sälja in produkten hos civila och militärer. Detta visade sig vara svårt. Även om Borchardt-pistolen prisades för sin pricksäkerhet, fick den starkare kritik för att den var synnerligen komplicerad att producera samt att den var känslig för smuts och damm, vilket kan finnas på de tilltänkta slagfälten där pistolen eventuellt skulle användas.

Under testerna hos amerikanska flottan och armén samt schweiziska krigsmakten, visade det sig att den var obekväm och otymplig att hålla i med sitt grepp, extremt baktung samt att rekylen var chockerande brutal. Till tyskarnas förtret tackade både jänkarna och schweizarna vänligt men bestämt nej, och de molokna ekonominissarna hos DWM tittade på sina utgiftsiffror och skakade på huvudet.

En dag 1898 fick Herr Luger ett samtal (eller ett brev?)

av DWM om han kunde slänga ett öga på Borchardts

pistol och se om han kanske kunde förbättra designen,

då Hugo Borchardt själv vägrade ändra något och påstod

att hans design minsann var den absolut bästa designen

som världen någonsin skådat. Luger accepterade

utmaningen och satte igång att rita om designen.

Han började med att designa om patronen 7,65x25 och

kortade ner den till 7,65x21 vilket gav mer utrymme att

rita om slutstycke och rekylmekanism.

Resultatet blev till slut världens kanske mest igenkända pistol, Parabellum Automatic Pistol Borchardt-Luger system, eller bara ”Parabellum”, vilket är latin för ”För krig”. Det som är fascinerande med utvecklingen av Lugerpistolen, som egentligen inte kallades Luger vid denna tid, är att det inte producerades så många prototyper, utan den blev rätt bra redan första försöket.

Ändringarna som gjordes var att Rekylfjädern flyttades ner i greppet och hade i början en bladfjäder, men ändades senare till en spiralfjäder. Greppet i sig fick en vinkel på 55 grader, vilket gjorde den extremt mycket trevligare att hålla i och mer naturlig att hålla i än den tidigare C-93.

Första versionen av den nya, förbättrade pistolen blev Pistole Parabellum Modell 1900. Den accepterades in i Schweiziska armén redan 1901 och även tyska flottan var intresserad. Men de ville ha en lite kraftigare patron, då de tyckte att 7.65x21-patronen var lite väl klen. Det är väl långa avstånd mellan båtar, antar jag. Givetvis tog Luger även denna utmaning med entusiasm och förstorade patronen till 9x19mm. Vilket blev en rätt välanvänd patron som de flesta av er säkert känner igen.

Efter patronuppgraderingen antog tyska flottan Modell 1904 i 9x19mm. Tyska armén avvaktade av någon outgrundlig anledning några år och fasade inte ut sina hopplöst utdaterade Reichs-revolvrar förrän 1908 och ersatte den med Luger-pistolen, och då fick den sin mer kända benämning P-08. Pistole modell 08. För året 1908.

Det var inte bara européerna som ville uppgradera sin arsenal till de nya, moderna semi-automatiska pistolerna. 1907 ville jänkarna införskaffa en ny tjänstepistol i kaliber .45 ACP och Luger-pistolen var med och slogs om kontraktet.

DWM Skickade 2, eller kanske 3, pistoler i Kaliber .45 och med på båten satt Georg Luger själv för att vara med och hjälpa till under testerna. Inget skulle lämnas åt slumpen.

Till en början gick testerna sådär, då Luger-pistolen hade lite trubbel med en till synes opålitlig mekanism. Herr Luger vevade sina armar, vrålade "Nein!" och påstod att det var ammunitionen som bara var skräp och i sann tysk anda gjorde han om den. Han tog ett gäng .45-patroner och laddade om dem med en annan typ av krut. Resultatet förbättrades avsevärt och Luger-pistolen presterade väl och var omtyckt av de som testade den och sägs rent av ha vart bättre än konkurrenterna på nästan alla vis.

Den slutgiltiga vinnaren blev dock den numera smått legendariska Colt M1911. Anledningen varför är omstridd och jag kunde inte hitta något definitivt svar. Vissa säger att DWM inte ville starta en helt ny fabrikslinje för .45-pistoler, andra för att super-krutet som Georg Luger laddade sina .45-pistoler med inte fanns att tillgå i tillräckligt stora mängder. Exakt varför kanske vi aldrig kommer få reda på.

Däremot var det ett flertal olika länder som antog P-08 som tjänstepistol, bland andra Brasilien, Portugal, Finland och även ett gäng kinesiska krigsherrar. Även svenska krigsmakten hade dem på prov redan 1904 där den genast imponerade med sin pricksäkerhet. Dock tog Browning 1903 hem segern den gången som sedermera blev m/1907 i svenska krigsmakten.
Luger-pistolen fick en chans till 1938 där den konkurrerade med Lahti L-35 och Walther P-38. Även den gången var Lugern den mest pricksäkra av testpistolerna, men den var enligt svenskarna "för dyr". Walther P-38 valdes istället och en beställning på 1500 pistoler gjordes. Leveransen uteblev dock när Herr. H gick österut året därpå. Lahti L35 fick därmed kontraktet och antogs i svenska krigsmakten som pistol m/40.

Luger P-08 användes rikligt under första och andra världskriget i ett flertal olika versioner med olika piplängder. Den användes mestadels av tyska officerare och var en hett eftertraktad souvenir hos de allierade soldaterna. 1938 blev walthers P38 den nya servicepistolen för tyska armén eftersom den var lättare och billigare att producera och Luger-pistolen gick ur produktion i Tyskland 1943.

Efter kriget startades produktionen igen av fransmännen i syfte att förse ockupationstrupper och poliser med handeldvapen. Produktionen pågick mellan 1945 till slutet av 1946 och ungefär 4'000 pistoler monterades mestadels av reservdelar från icke monterade Lugers från kriget. Mauser själva startade om produktionen med inköpta schweiziska verktyg 1969 och höll den igång ända tills 1986 då produktionen slutade för gott. Om man bortser från montering av reservdelar som fortsatte en bit in på 90-talet.

Egentligen skulle historien om Luger-pistolen behöva vara en Högskoleutbildning och jag har lätt skrapat lite på ytan. Jag kan en del, men efter att ha skummat Luger-forum över halva internet klickade jag snabbt ner fliken. Det finns omöjligt plats för allt i en artikel. Kanske i framtiden om jag får tag på ett flertal modeller.

C-93 Borchardt

Parabellum Modell 1900

Slutgiltiga vinnaren i Jänkarnas test 1907. På bilden ett sanslöst fint exemplar från 1913.

Georg Luger

Att hålla

Den vi har fått tag på är en jubileumsluger som producerades på 70-talet av Mauser i tyskland. Den kommer i en småtråkig papplåda med texten ”Original mauser” och skyddas av en form i frigolit. Inte jättesnyggt kanske, men det är ändå original. Historienörden i mig myser.

Originalmagget finns med, men används inte då plastbiten längst ner på magasinet som håller magasinfjädern på plats är rätt känslig efter så många år. I denna Luger används magasin från italienska företaget MEC-GAR som producerar utmärkta kopior på magasinen och de fungerar ypperligt.

När jag plockade upp den blev jag förvånad över hur välbalanserad och bekväm den var att hålla. Det väl vinklade och ganska runda greppet lägger sig finfint i handen och hamnar automatiskt högt upp mot recievern. Texturen i greppet är precis lagom tilltaget och ger ett bra grepp utan att slita på händerna eller handskar under eldgivning. Vid anläggning känns det naturligt att hålla pistolen och det känns nästan som att jag pekar med hela handen och tack vare den lite baktunga tyngdpunkten är det inga problem att hålla pistolen i anläggning under längre tid. Nu kanske inte så många fäktats, men det är nästan som att hålla i en fin värja. Väldigt Preussiskt.

Riktigt trevligt ergonomiskt grepp.

Tekniskt

Lugern fungerar genom principen kort piprekyl kombinerat med knäledslås, och är en genial, men komplicerad mekanism att producera. Vid avfyrning rekylerar pipan bakåt 13mm och knäleden låses upp. Slutstycket fortsätter bakåt, kastar ut den avfyrade patronen och rekylfjädern trycker tillbaka slutstycket och för med en ny patron ur magasinet. Enkelt.

Det har ryktats om att Lugern har fruktansvärt kass tillförlitlighet, krånglar så fort det är pollen i luften och det är därför de hölls i stora heltäckande hölster. Det är dock en sanning med modifikation. Ryktet uppstod när amerikanarna som hade snott med sig tyska Luger-pistoler under första och andra världskriget skulle reparera de som var i dåligt skick.

De tog helt enkelt delar från andra Luger-pistoler och satte ihop dem till en komplett. Problemet med det är att Lugern är tysk. Det vill säga att alla delar nästan är skräddarsydda för just den pistolen. Jepparna i USA som satte ihop dem lite sådär på ett ungefär kanske inte var tyska ingenjörer direkt. Det gjorde att de faktiskt krånglade och hakade upp sig och gav pistolen ett oförtjänligt dåligt rykte.

Det finns faktiskt några galningar som gjorde ett torture-test med några tyska originallugers och de fungerade utmärkt i både sand och lera. Toleranserna är så tighta att det inte ens kommer in smuts. Smärtsamt som det var att se, var det ändå intressant att se resultatet. Jag kommer tyvärr inte göra ett torture-test på denna jubileumsluger i museiskick av förståeliga anledningar. Värt att nämna är att Luger-pistolerna är rätt känsliga för fel ammunition, men ger du den rätt ammo, fungerar den utmärkt.

Kaliber

Piplängd

Längd

Bredd

Höjd

Avtryckarvikt (testpistol)

Vikt med tomt magasin

Luger P-08

9x19 Luger

100 mm

222 mm

38 mm

165 mm

~1,4 kg

871 g

Att Skjuta

Att mantla en Luger P-08 kräver lite tillvänjning då fingergreppen dras bakåt och uppåt. Det är ett mekaniskt ytterst tillfredsställande "klick-klick" när slutstycket förs bakåt och fjädras tillbaka och för med en patron i loppet.

Att höja pistolen kändes mer som att jag pekade med hela handen. Siktbilden kom automatiskt helt rätt och vinkeln på greppet kändes naturlig och formen ytterst ergonomisk.

Tack vare att pistolen har en fast pipa, till skillnad från en samtida M1911 som hade en tiltande sådan, har P08 en extremt hög precision då pipan inte flyger runt vid varje avfyrning. Siktet är tyvärr ganska svårt att använda. Främre kornet är utmärkt och till och med räfflat för att du inte ska bli bländad när du skjuter din nypolerade Luger i solljus, men det bakre siktet är pyttelitet och kräver en hel del övning innan det går att få upp siktesbilden snabbt. Med det sagt är det fast och inte ställbart på något sätt, men eftersom den är tysk är siktet givetvis perfekt inställt och skottet perforerar papptavlorna precis där siktet pekar.

När väl siktet är precis i mitten av tavlan förde jag in i fingret till den väl kurvade avtryckaren i metall. Upptaget är minimalt, ett par millimeter på sin höjd. Efter den är det en tydlig vägg som bryter krispigt som ett överfriterat pommes frites och skottet går av. Avtryckaren i sig är ett mästerverk av känsla och mekanisk precision och med tanke på att pistolen är 120 år gammal känns det som att många moderna tillverkare har mycket att lära.

Rekylen är rapp och snärtig. Det beror antagligen på slutstycket som går bak och uppåt. Samt att pistolen är relativt lätt. Inget som inte är hanterbart, men inte mjuk som en CZ Shadow 2.

Inom precisionsskyttet briljerar Luger P-08 och är definitivt konkurrenskraftigt bland dagens moderna skjutjärn men när vi rör oss mot IPSC märks det att den är lite äldre. Eftersom fina officerare antagligen tyckte att tvåhandsskytte var för vanligt folk eller att det helt enkelt inte var uppfunnet ännu, känns det tydligt att Luger P08 är designad för enhandsskytte. Nu är det inte omöjligt, då plattan ovanför avtryckaren faktiskt kan användas hjälpligt som tumstöd. Reseten är tyvärr extremt diskret och varken hörs eller känns. Det gör inte så mycket egentligen, då det totala avståndet som avtryckaren rör sig är kort.

Nästa problem är siktet. Eftersom knäleden skickas upp för varje skott följer bakre siktet med, vilket gör att jag måste ta om siktbilden för varje skott. Skyttet blir lite mer på känsla än att jag hinner sikta. Magasinen glider in och ut friktionsfritt och magasinreleasen är relativt enkel att komma åt, men det är en upplevelse att få in de kraftigt vinklade magasinen i den relativt smala kolven. Jag har nog själv aldrig lyckats med att få in ett magasin helt felfritt, till mina medskyttars fnittrande gliringar.

Med övning går det helt säkert att få till snabba, pricksäkra serier och jag ser gärna att P-08 införlivas som tävlingsvapen i IPSC-classic tillsammans med 1911-modellen. Hur häftigt vore inte det?

Avtryckaren. Ett inspirerande mästerverk av precision.

Tvåhandsskytte. P08 är inte riktigt designad för detta.

Sammanfattning

Det är synd att Luger P08 är så pass sammankopplad med oändlig och total ondska, bara för att den användes en kort stund av snubbarna som hade snygga uniformer men stred för helt fel saker. Synd, för att den hade ett så långt liv innan det och är ett fantastiskt mästerverk av mekanisk precision och design. Jag är oerhört fascinerad över passformen och hur allt sitter ihop, den producerades ändå innan datorer och CNC-styrning.

Som precisionspistol är den fortfarande aktuell och kan definitivt smälla nyare produkter på fingrarna och visa att gammalt inte betyder dåligt. I lite mer dynamiska och snabbare skyttegrenar känns däremot åldern och den får nog ge vika för lite nyare produkter.

Det går inte riktigt att beskriva att skjuta en Luger, även om jag försökt. Den måste upplevas och borde ingå i grundutbildningen i skytte.

Den har en solklar plats i skyttehistorien och är en av skyttebloggens absoluta favoriter.

Glöm inte att spana in vår youtubefilm där vi går igenom pistolen grundligt. Ni hittar den här.

Ammunitionen vi använde var GECO 9x19 124 grain FMJ.